Det v rdefulla skapandet
Allting rymmer ett v rde, en halt. Men inget v rde r tillg ngligt f r oss f n det utvunnits ur den sak eller f reteelse som det ing r i. D rden alltid kopplade samman med det m dosamma och det l ngsiktiga.
Den som vill uppn ett v rde m ste vara beredd att satsa all sin energi p utvinningsprocessen (ju st rre energisatsning, desto st rre v rdeuttag) och p samma g ng t lmodigt v nta p att v rdet ska visa sig (ju st rre ot lighet, desto l ngre l ter v rdet v nta p sig). F r att orka med hela den l nga processen r det d ndigt att i och under sj lva skapandet se meningen med det som sker.
Det l ngsiktiga m let, v rdet, m ste skymtas i varje steg som tas f r att det inte ska tappas ur sikte. Energin, gl den, lidelsen rdets k lla, meningen dess v g. Det v rde som s ningom faller ut som en direkt f ljd av utvinningsprocessen r till sin karakt ngt ifr n konstant.Tv rtom! Det har skapats ur en tillblivelseprocess och besitter processens alla k nnetecken ppenhet, r rlighet, sensibilitet, flexibilitet och of rutsebarhet.
Vilket betyder att det, liksom sj lva processen, st ndigt m ste underh llas. Ett v rde som blir taget f r givet kommer att t mmas p sin essens och till slut g rlorat. Den som viger sitt liv t ett v rdefullt skapande m ste d r vara outtr ttlig i sin ambition att p nytt omformulera, p nytt ifr tta, p nytt reflektera ver v rdets egentliga betydelse. Utan tro kan inget v rde skapas. Det r i den fasta vertygelsen om att alla hinder hon m ter p gen kan vervinnas, som m nniskan bygger sina v rden. Inget f rringande av motst ndet, bara en grundmurad tillit till att v rdets halt verstiger den m da som beh vs f r att n fram till m let. Och m let r inte att med v rdet uppn en ny triumf i hennes historia, utan ligger i det meningsfulla arbetet att skapa sj lva v rdet. Att tro p det man g r en inre, djup visshet om att varje sak och varje situation rymmer en potential som det r ens uppgift att f rvalta genom att synligg ra den f rlden. Denna potential r vad v rdet best r av.
Kan ett v
rde uppn
annat s
n genom den l
nga, m
dosamma v
gen? Finns det n
gon genv
g som snabbare kan f
ra oss till m
let eller en omv
rbi de v
rsta hindren f
r att p
tt minska v
ra samlade anstr
ngningar? Svaret
r nej, eftersom processen och v
rdet
r samma sak och energiinsatsen st
r i direkt proportion till v
rdeuttaget. D
remot kan f
rloppet se olika ut beroende p
arten av de hinder som vi m
ter. En djup kris kan vara s
omskakande och omtumlande f
r oss att vi f
r en tid tappar v
rdet ur sikte
bara f
r att l
ngre fram f
syn p
det igen, nu klarare och sk
nare
gonsin. Eller, som det st
r i en gammal zenbuddhistisk haikudikt: ”Eftersom min lada har brunnit ner, kan jag nu se m
nen”.
Att mitt i det kaotiska m rkret kunna vila i f rvissningen om v rdets dolda n rvaro ing r i visdomens h gre l ra. Viljan rymmer all den energi som g r att h lla uppm rksamheten riktad mot avsikten, utan b rjan, utan slut. Allt m ste med, inget r viktigare got annat, v rdet d ljer sig i vad som helst, s l utanf r som inuti m nniskan. Lidelsens (energins, gl dens) stora roll i v rdeskapandet framg r av f ljande formel: V = L2 x M, d rdet, L r lidelsen och M r meningen. N r titanen Prometheus, enligt den grekiska mytologin, stal elden fr n himlen och gav den till m nniskorna var det ett s dant upplyst seende han f rade oss. Och f ljdriktigt var g van f rknippad med ett pris, som i f rsta hand m ste betalas av Prometheus sj lv.
Som straff f r hans tilltag l t gudarna fj ttra honom vid en klippa i Kaukasus, dit en rn fl g varje morgon f r att under dagen ta av hans lever. Utmattad och pl gad av sv ra sm rtor l mnades Prometheus ensam vid sin klippa om aftonen, och n r han om morgonen vaknade hade levern vuxit sig hel igen. Tills rnen p nytt slog sig ned vid hans sida och inledde sitt tande. Proceduren upprepades varje dag under l ng tid, innan han till slut befriades av Herakles. Myten om Prometheus illustrerar skapandets grundvillkor: Att st ut med den anstr ngning det inneb r att st ndigt vara uppm rksam p rdet av den meningsfulla m dan. Det r denna riktade avsikt som vi brukar syfta, n r vi talar om att n got har en mening. Och meningen r som sagt n ndig f r att vi st ndigt ska kunna skymta det l ngsiktiga m let eller v rdet. Med hj lp av energin, uppm rksamheten och avsikten n rmar sig m nniskan successivt m let eller v rdet. F r att hon till sist ska kunna uppn detta helt och h llet kr vs mod modet att st helt ensam med det fulla ansvar inf r allt och alla som alltid f ljer med v rdet. Seendet ppnar upp f r viljan, viljan leder fram till modet och modet r nyckeln till f rsvaret av v rdet.
V
rden v
xer ur ingenting, som m
jligheter till det m
jliga. Det
r i det tomma sinnet som v
rden frodas, l
ngt ifr
n tankar och f
rutfattade meningar. V
rden kan inte best
mmas, utan v
xer fram organiskt ur de sammanhang som meningen knyter samman. D
r det viktigt att l
ta meningen f
lja de v
gar som det l
nga perspektivet st
ller till buds. Det
r bara med hj
lp av den intuitiva k
nslan som en s
dan l
ngsiktighet kan s
kras. Det
nniskans uppgift att sj
lv finna fram till det meningsfulla i tillvaron, fr
n dag till dag, fr
n situation till situation, fr
n ett
gonblick till ett annat. P
tt berikar hon tillvaron f
de sig sj
lv och alla andra. Nyttan st
lls ofta som motsats till v
rdet. Det som
r nyttigt
r praktiskt, rationellt,
ndam
lsenligt och har som yttersta syfte att tj
na den rena
verlevnaden. Utan medel till livets n
dtorft, som mat, dryck, kl
der och husrum, har m
nniskan sv
rt att
verleva. Men hur mycket hon
krar sig om nyttiga saker (inklusive bil, b
t, motorcykel, sommarstuga, hush
llsmaskiner, m
bler, informationsteknik med mera), s
kommer hennes liv att sakna mening om hon inte samtidigt omger sig med v
rden. Utan nytta, s
ger den israeliske religionsfilosofen Martin Buber, kan m
nniskan inte leva, men den som lever enbart av nytta
r inte m
nniska. S
nytta och v
rde
r komplement
ra storheter, det vill s
ga att den ena inte kan vara den andra f
rutan. Eftersom nyttan
r kvantitativ till sin karakt
r och v
rdet kvalitativt, betyder det f
ljdriktigt att livets v
rde
r st
rre
n livets nytta, om vi med ”st
rre
n” menar n
got som
r mer, annat och v
rdefullare
n sin motsats. L
t oss som exempel p
ett v
rde ta demokratin.
Ordet betyder folkv
lde och inneb
r att all offentlig makt utg
r fr
n folket.
nda sedan antikens Grekland har det gjorts m
nga meningsfulla f
k i V
sterlandet att skapa det l
ngsiktiga v
rdet demokrati, men f
rst med den franska revolutionen 1789 lades grunden f
r vad vi numera menar med demokrati. N
let l
ngt senare hade n
tts, p
de flesta h
ll efter en l
ng och m
dosam process, vidtog en ny och lika energikr
vande fas i skapelseprocessen, n
mligen det st
ndiga arbetet med att h
lla v
rdet demokrati levande. Utan en oavbruten omsorg om det uppn
dda v
rdet kommer detta snart att ha urholkats, f
r att till slut ha f
rsvunnit helt och h
llet. Utan lidelsen som k
lla och det meningsfulla byggandet som v
g kan inget v
rde vare sig skapas eller bibeh
llas.
Varje m
nniska rymmer en v
rdebas, en existentiell klangbotten, mot vilken allting m
ts och vars spr
r samvetet. Det som n
r ner till denna djupniv
hos m
nniskan kommer att sl
an en ton som snart genljuder i v
rlden. Inget av v
rde undg
r det kosmiska sinnet. Det
tt m
nniskan st
r i f
rbindelse med allt och alla. Hon
r ensam ansvarig f
r hela skapelsen
den st
retr
dande guden. Det
r maktp
liggande att vara m
nniska.
Det sanna v
rdet
r alltid ett, d
remot
r valen av mening p
gen dit m
nga.V
rdet
r allts
en direkt f
ljd av den samlade mening som m
nniskan ger sitt liv genom att leva produktivt. Produktiviteten, m
dan,
r sj
lva g
endet, v
gen
r valen som g
rs h
r och nu, och v
rdet
r utfallet av vandringen som helhet. ”Man m
ste
lska livet mer
n dess mening”, s
ger Aljosja till sin broder Ivan i den ryske f
rfattaren Fjodor Dostojevskijs roman Br
derna Karamazov. Detta ”mer
n”
r vad som avses med v
rdet, en storhet som
verg
r allt som vi menar, inte bara d
r att den
r st
rre och mer
n allt vi menar, utan framf
r allt d
r att den
got annat
n sj
lva meningen som den inbegriper. Varje m
nniska
got mer och annat
n summan av alla de drag och sidor som ing
r i hennes personlighet. Det handlar om en helhet eller integral, p
samma g
ng s
omfattande att den rymmer allt och alla, och s
enast
ende att dess like inte finns.
Det yttersta ansvar som
ligger m
nniskan
r att f
dla (sublimera eller f
randliga) den halt som ryms i allt och alla. I denna skapelseprocess
ntan en dygd, eftersom all v
ntan
r meningsfull. Att v
nta p
att v
rdet ska visa sig
r den mening som all m
nsklig aktivitet handlar om.
Med skapandet av v rden n rmar sig m nniskan successivt den k rnpunkt eller br nnpunkt som den franske filosofen och vetenskapsmannen Pierre Teilhard de Chardin ben mnt Omega, i vilken s l allt medvetet som alla medvetanden till slut samlas: ”V rt slutliga v sen, kulmineringen av v r egenart, r inte v r individualitet utan v r personlighet. Men denna kan vi bara finna genom att f rena oss. Ingen ande utan syntes. Nerifr n och upp hela tiden samma lag. Det verkliga jaget v xer i proportion till egoismen.” N nniskan v tt upp i detta reflekterande centrum, s ger Teilhard de Chardin, har hon samtidigt befriat sig fr n entropins lagar och kan nu blott f ndras genom att g djupare in i sig sj lv.
Ett v
rde som inte underh
lls mister efter hand sin specifika funktion, men har redan f
r alltid satt sina sp
r i det kosmiska rummet. Det betyder att n
r betingelserna f
dlingen
r borta, f
rsvinner v
rdet in i materien, till sin art lika of
ngligt som energin. Genom denna f
dlingsprocess, d
r nya v
rden st
ndigt l
ggs till gamla, berikar m
nniskan sin tillvaro, p
samma g
ng som hon utvidgar sitt medvetande. Det
r inte en ensam m
nniskas v
rdeskapande handlingar vi talar om, utan den universella samverkan av allas str
vanden efter ett h
gre gudomligt medvetande. ”Endast ett liv som levs f
r andra
rt att leva”, sade Albert Einstein