Det värdefulla skapandet
Allting rymmer ett värde, en halt. Men inget värde är tillgängligt för oss förrän det utvunnits ur den sak eller företeelse som det ingår i. Därför är värden alltid kopplade samman med det mödosamma och det långsiktiga.
Den som vill uppnå ett värde måste vara beredd att satsa all sin energi på utvinningsprocessen (ju större energisatsning, desto större värdeuttag) och på samma gång tålmodigt vänta på att värdet ska visa sig (ju större otålighet, desto längre låter värdet vänta på sig). För att orka med hela den långa processen är det därför nödvändigt att i och under själva skapandet se meningen med det som sker.
Det långsiktiga målet, värdet, måste skymtas i varje steg som tas för att det inte ska tappas ur sikte. Energin, glöden, lidelsen är värdets källa, meningen dess väg. Det värde som så småningom faller ut som en direkt följd av utvinningsprocessen är till sin karaktär långt ifrån konstant.Tvärtom! Det har skapats ur en tillblivelseprocess och besitter processens alla kännetecken — öppenhet, rörlighet, sensibilitet, flexibilitet och oförutsebarhet.
Vilket betyder att det, liksom själva processen, ständigt måste underhållas. Ett värde som blir taget för givet kommer att tömmas på sin essens och till slut gå förlorat. Den som viger sitt liv åt ett värdefullt skapande måste därför vara outtröttlig i sin ambition att på nytt omformulera, på nytt ifrågasätta, på nytt reflektera över värdets egentliga betydelse. Utan tro kan inget värde skapas. Det är i den fasta övertygelsen om att alla hinder hon möter på vägen kan övervinnas, som människan bygger sina värden. Inget förringande av motståndet, bara en grundmurad tillit till att värdets halt överstiger den möda som behövs för att nå fram till målet. Och målet är inte att med värdet uppnå en ny triumf i hennes historia, utan ligger i det meningsfulla arbetet att skapa själva värdet. Att tro på det man gör är en inre, djup visshet om att varje sak och varje situation rymmer en potential som det är ens uppgift att förvalta genom att synliggöra den för världen. Denna potential är vad värdet består av.
Kan ett värde uppnås på annat sätt än genom den långa, mödosamma vägen? Finns det någon genväg som snabbare kan föra oss till målet eller en omväg förbi de värsta hindren för att på så sätt minska våra samlade ansträngningar? Svaret är nej, eftersom processen och värdet är samma sak och energiinsatsen står i direkt proportion till värdeuttaget. Däremot kan förloppet se olika ut beroende på arten av de hinder som vi möter. En djup kris kan vara så omskakande och omtumlande för oss att vi för en tid tappar värdet ur sikte — bara för att längre fram få syn på det igen, nu klarare och skönare än någonsin. Eller, som det står i en gammal zenbuddhistisk haikudikt: ”Eftersom min lada har brunnit ner, kan jag nu se månen”.
Att mitt i det kaotiska mörkret kunna vila i förvissningen om värdets dolda närvaro ingår i visdomens högre lära. Viljan rymmer all den energi som går åt för att hålla uppmärksamheten riktad mot avsikten, utan början, utan slut. Allt måste med, inget är viktigare än något annat, värdet döljer sig i vad som helst, såväl utanför som inuti människan. Lidelsens (energins, glödens) stora roll i värdeskapandet framgår av följande formel: V = L2 x M, därV är värdet, L är lidelsen och M är meningen. När titanen Prometheus, enligt den grekiska mytologin, stal elden från himlen och gav den till människorna var det ett sådant upplyst seende han förärade oss. Och följdriktigt var gåvan förknippad med ett pris, som i första hand måste betalas av Prometheus själv.
Som straff för hans tilltag lät gudarna fjättra honom vid en klippa i Kaukasus, dit en örn flög varje morgon för att under dagen äta av hans lever. Utmattad och plågad av svåra smärtor lämnades Prometheus ensam vid sin klippa om aftonen, och när han om morgonen vaknade hade levern vuxit sig hel igen. Tills örnen på nytt slog sig ned vid hans sida och inledde sitt ätande. Proceduren upprepades varje dag under lång tid, innan han till slut befriades av Herakles. Myten om Prometheus illustrerar skapandets grundvillkor: Att stå ut med den ansträngning det innebär att ständigt vara uppmärksam på värdet av den meningsfulla mödan. Det är denna riktade avsikt som vi brukar åsyfta, när vi talar om att något har en mening. Och meningen är som sagt nödvändig för att vi ständigt ska kunna skymta det långsiktiga målet eller värdet. Med hjälp av energin, uppmärksamheten och avsikten närmar sig människan successivt målet eller värdet. För att hon till sist ska kunna uppnå detta helt och hållet krävs mod — modet att stå helt ensam med det fulla ansvar inför allt och alla som alltid följer med värdet. Seendet öppnar upp för viljan, viljan leder fram till modet och modet är nyckeln till försvaret av värdet.
Värden växer ur ingenting, som möjligheter till det möjliga. Det är i det tomma sinnet som värden frodas, långt ifrån tankar och förutfattade meningar. Värden kan inte bestämmas, utan växer fram organiskt ur de sammanhang som meningen knyter samman. Därför är det viktigt att låta meningen följa de vägar som det långa perspektivet ställer till buds. Det är bara med hjälp av den intuitiva känslan som en sådan långsiktighet kan säkras. Det är människans uppgift att själv finna fram till det meningsfulla i tillvaron, från dag till dag, från situation till situation, från ett ögonblick till ett annat. På så sätt berikar hon tillvaron för både sig själv och alla andra. Nyttan ställs ofta som motsats till värdet. Det som är nyttigt är praktiskt, rationellt, ändamålsenligt och har som yttersta syfte att tjäna den rena överlevnaden. Utan medel till livets nödtorft, som mat, dryck, kläder och husrum, har människan svårt att överleva. Men hur mycket hon än försäkrar sig om nyttiga saker (inklusive bil, båt, motorcykel, sommarstuga, hushållsmaskiner, möbler, informationsteknik med mera), så kommer hennes liv att sakna mening om hon inte samtidigt omger sig med värden. Utan nytta, säger den israeliske religionsfilosofen Martin Buber, kan människan inte leva, men den som lever enbart av nytta är inte människa. Så nytta och värde är komplementära storheter, det vill säga att den ena inte kan vara den andra förutan. Eftersom nyttan är kvantitativ till sin karaktär och värdet kvalitativt, betyder det följdriktigt att livets värde är större än livets nytta, om vi med ”större än” menar något som är mer, annat och värdefullare än sin motsats. Låt oss som exempel på ett värde ta demokratin.
Ordet betyder folkvälde och innebär att all offentlig makt utgår från folket. Ända sedan antikens Grekland har det gjorts många meningsfulla försök i Västerlandet att skapa det långsiktiga värdet demokrati, men först med den franska revolutionen 1789 lades grunden för vad vi numera menar med demokrati. När målet långt senare hade nåtts, på de flesta håll efter en lång och mödosam process, vidtog en ny och lika energikrävande fas i skapelseprocessen, nämligen det ständiga arbetet med att hålla värdet demokrati levande. Utan en oavbruten omsorg om det uppnådda värdet kommer detta snart att ha urholkats, för att till slut ha försvunnit helt och hållet. Utan lidelsen som källa och det meningsfulla byggandet som väg kan inget värde vare sig skapas eller bibehållas.
Varje människa rymmer en värdebas, en existentiell klangbotten, mot vilken allting mäts och vars språkrör är samvetet. Det som når ner till denna djupnivå hos människan kommer att slå an en ton som snart genljuder i världen. Inget av värde undgår det kosmiska sinnet. Det är på så sätt människan står i förbindelse med allt och alla. Hon är ensam ansvarig för hela skapelsen — den ställföreträdande guden. Det är maktpåliggande att vara människa.
Det sanna värdet är alltid ett, däremot är valen av mening på vägen dit många.Värdet är alltså en direkt följd av den samlade mening som människan ger sitt liv genom att leva produktivt. Produktiviteten, mödan, är själva gåendet, vägen är valen som görs här och nu, och värdet är utfallet av vandringen som helhet. ”Man måste älska livet mer än dess mening”, säger Aljosja till sin broder Ivan i den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov. Detta ”mer än” är vad som avses med värdet, en storhet som övergår allt som vi menar, inte bara därför att den är större och mer än allt vi menar, utan framför allt därför att den är något annat än själva meningen som den inbegriper. Varje människa är något mer och annat än summan av alla de drag och sidor som ingår i hennes personlighet. Det handlar om en helhet eller integral, på samma gång så omfattande att den rymmer allt och alla, och så enastående att dess like inte finns.
Det yttersta ansvar som åligger människan är att förädla (sublimera eller förandliga) den halt som ryms i allt och alla. I denna skapelseprocess är väntan en dygd, eftersom all väntan är meningsfull. Att vänta på att värdet ska visa sig är den mening som all mänsklig aktivitet handlar om.
Med skapandet av värden närmar sig människan successivt den kärnpunkt eller brännpunkt som den franske filosofen och vetenskapsmannen Pierre Teilhard de Chardin benämnt Omega, i vilken såväl allt medvetet som alla medvetanden till slut samlas: ”Vårt slutliga väsen, kulmineringen av vår egenart, är inte vår individualitet utan vår personlighet. Men denna kan vi bara finna genom att förena oss. Ingen ande utan syntes. Nerifrån och upp — hela tiden samma lag. Det verkliga jaget växer i proportion till egoismen.” När människan väl gått upp i detta reflekterande centrum, säger Teilhard de Chardin, har hon samtidigt befriat sig från entropins lagar och kan nu blott förändras genom att gå djupare in i sig själv.
Ett värde som inte underhålls mister efter hand sin specifika funktion, men har redan för alltid satt sina spår i det kosmiska rummet. Det betyder att när betingelserna för förädlingen är borta, försvinner värdet in i materien, till sin art lika oförgängligt som energin. Genom denna förädlingsprocess, där nya värden ständigt läggs till gamla, berikar människan sin tillvaro, på samma gång som hon utvidgar sitt medvetande. Det är inte en ensam människas värdeskapande handlingar vi talar om, utan den universella samverkan av allas strävanden efter ett högre gudomligt medvetande. ”Endast ett liv som levs för andra är värt att leva”, sade Albert Einstein